den typiska frågan en dag som denna antar jag. jag har frågat mängder,

och har nog fått dubbelt så många frågor om vad jag ska hitta på imorgon.
jag vet inte, jag antar väl att det är av nyfikenhet jag vill veta hur alla andra firar in det nya året.
år 2010. jag ligger här i sängen för mig själv, tänker tillbaka lite. och kan fortfarande inte förstå det.
jag försöker komma på vad jag gjorde i januari.. eller mars? är jag den enda som faktiskt glömt
början av det gångna året. det känns som att de som hände tidigare iår var för längesen.

alla skriver upp listor " gjorde du något speciellt detta året?" eller " vad vill du ändra på? "
och jag skulle absolut inte kunna svara på de frågorna. det är säkerligen mycket jag
skulle vilja ändra på.. men om jag hade gjort det skulle jag kanske inte vara den jag är, just idag?
de misstagen man faktiskt gjort under året har man garanterat lärt sig någonting av.
och det man speciellt vill minnas, dom där små stunderna som verkligen visar att man lever.
de finns där någonstans i bakhuvudet. men de kopplas inte till ett speciellt år..

så ett nytt år för mig, betyder egentligen inte att jag ska göra en massa saker, nya saker, som jag inte
gjorde år 2009. utan det betyder mer att jag har fått möjligheten till att leva ett år till.
jag har fått ännu ett år på mig att faktiskt få känna att jag lever. och det är jag tacksam för.

and out we go fellows, vi har snart ett nytt år att ta vara på!

ett löv faller ner från himmlen  och landar på min fot.
en svag vind tar tag i det och lövet flyger vidare bort på trottoaren.
jag följer det med blicken tills det tillslut är utom synhåll.

jag dinglar lätt med benen, och den allt för gammla parkbänken gnisslar som om den skulle gå av när som hellst.
några barn springer och leker med varandra, två pensionärer är ute på en promenad.
och där sitter jag.

jag drömmde mig bort , kopplade bort omvärlden.
tänkte på ingenting och allting.

" förlåt mig men, hittar du här? "
en knackning på min axel och jag var tillbaka.
vände mig om och möttes av ett par rädda ögon som stirrade in i mina
en vilsen själ som jag inte kände igen.
" eh,, gör jag väll "

så började det.
början på någonting viktigt.
början på mig och rasmus.

jag var ensam, han var ny.
efter bara en vecka kändes det som jag hade kännt honom hela mitt liv.

Jag visste allting om honom, hans familj, hans känslor.

Innan hade jag ingenting att förlora, det har jag nu. Jag tänker aldrig förlora rasmus.

Jag får en känsla av att jag räcker  till när han är i närheten,

Två veckor och tre dagar med rasmus,

Jag  känner mig säker, odödlig.

Det känns som om jag kan klara vad som helst.

Fjärilar flyger inom mig, jag har aldrig känt såhär förut.

Tre veckor och fyra dagar.

Överlycklig som alltid mötte jag rasmus i trappuppgången.

Men jag såg någonting i hans ögon,

Någonting som inte stämde.

En tår rann ner från hans kind, jag visste inte om jag skulle göra likadant.

Skulle jag gråta. Han var jag, jag var han.

tiden förändrades.
jag fick en nästan en månad med rasmus.
hans familj flyttade vidare.

tomheten han lämnade efter sig var större än allt.
varje dag växer känslan inom mig,
känslan jag kände innan rasmus kom till mig.
saknad.

tillbaka till ensamheten satte jag mig på min gamla bänk i parken.
folk rörde sig runt om, men ingen la märke till mig
ett löv. det sista lövet föll ner till marken.

Det kommer bli en kall vinter utan dig.

jag släppte luren från handen och den föll mot golvet för att sedan delas i bitar.
precis som mitt liv gjorde, mitt hjärta slets isär.
vadå, ska han lämna mig nu, han är allt jag har.
hundra tankar får mitt huvud att vilja sprängas.
jag känner tåren som rinner ner från min kind, men jag orkar inte gråta längre.
smaken av salta tårar.smaken av ensamhet.

jag gick mot fönstret och kollade ut mot den stora världen.
en ocean av mörker mötte mig.
rädslan av att möta världen utan dig är obeskrivlig.
du sa att du skulle finnas där brevid mig.
det var dig jag ville ha bredvid mig när mina drömmar slår in.
när vi möter vuxenlivet och ger oss ut i verkligheten.

gatulamporna lyser,
en lampa  lite längrebort på gatan blinkar, som om den inte orkar lysa för livet mera.
det får mig att tänka på vad livet har för mening, varför ska jag lysa när jag inte har någonting att lysa för?

jag smög ner för trappan,  ett försök till att inte väcka någon.
drog igen ytterdörren försiktigt med ett knäpp och satte mig på trottoaren.
det var sent och inte en själ rörde sig ute.
svag musik från ett stängt fönster hördes från ett hus lite längre bort.
en vind tog tag i mitt bruna hår och svingade det in i natten.

det närmade sig steg i gruset på vägen bakom mig.
jag stelnade till, paniken spred sig i kroppen, vad händer?
tveksamt vände jag mig om,
två ledsna, ångerfyllda ögon skärde som laser in i mig.
- bella, förlåt.. jag har tänkt. det var fel jag.. jag.. vet inte om jag klarar livet utan dig.
- hela jag höll på att förstöras innifrån, du gör mig hel.

ett sprak hördes, den trasiga lampan lös.
jag antar att det var någon mening med det.

av mig.